Igår var jag på julmarknad, med mig hade jag Carl och hundarna. Det var flera som hade med sig sina hundar. Vissa var tvungna att hålla sina hundar med båda händerna, andra hundar skällde och hade sig. Mina gick så fint och brydde sig inte nämnvärt om de andra hundarna. Skönt att jag åtminstone har lyckats med en sak i min hunduppfostran!

Nu har vi haft Toya lite över ett år och är sen ett tag en självklar del av familjen. Nu känner jag att jag vet hur hon fungerar, hur hon kommer reagera i vissa situationer.
Hon är ju världens gosigaste, knäppaste och galnaste hund. Totalt olik Arwen. Det kanske är därför de går så bra ihop.

En sak som är typiskt Toya är att hon alltid vill gosa när det passar som minst. När man tar fram datorn! Ser hon att man har den så far hon upp och sätter sig eller lägger sig på den. Mitt framför skärmen... Och så krafsar hon med tassarna i luften och buffar på handen för att man ska pyssla med henne.
Jag förstår inte varför hon gör så här, hon måste ha lärt sig att hon får uppmärksamhet när hon stör.

Just nu är Toya lite trotsig, kommer inte direkt man ropar. Hon vill gärna lukta en extragång. Ovanligt för henne, för hon är egentligen väldigt rädd att förlora sin flock. Hon är väldigt fäst vid oss och inte speciellt självständig. På ett sätt kan man se det som att hon är osäker, men jag vet inte om det är så eller om hon bara är förarvek. Blir man arg på henne blir hon helt förstörd och när hon märker att hon är förlåten spritter det till i kroppen på henne och hon bara måste ta ett rejs.
Mattias kallar henne Ratata, just för att hon är så knasig, ibland heter hon hemliga Arne, just för att hon kan se så försynt ut.
Men hon kan också visa stor glädje. När man kommer hem, även om man bara varit borta några minuter, så hälsar hon snabbt för att sen ta sats och springa det fortaste hon kan till soffan och sen tillbaka igen.

Toya älskar att gräva och skogen är hennes favoritplats på jorden. Även stora öppna ytor är hennes grej. Då springer hon som en tok och sträcker ut kroppen. Hon har vissa favoritplatser att gå till, när hon tror att det är just dit vi är på väg så drar hon i kopplet, hon är så ivrig.

Vi älskar våran Toyan, så fin och bra!

Bilden är från när jag var gravid, då låg jag och Toya och mös i soffan varje dag (i slutet). Här har hon knölat ner sig bakom mig och ligger och snosar mig i nacken.

Toya är en rolig hund, om hon inte får sova på kudden mellan mig och Mattias så blir hon så ledsen. Man riktigt ser det på henne. Sen går hon och lägger sig i vardagsrummet. Anledningar till att hon inte kan ligga där kan t.ex. vara att Arwen redan lagt sig där (hon vill annars ligga raklång mellan oss eller som en boll i fotändan) en annan anledning kan vara att jag ligger där.

Hundarna älskar verkligen kuddar, ramlar en soffkudde ner på golvet hittar man nästan alltid en hund på den.

Såg att bilden på Toya sittandes i soffan blev i taskig kvalité, jag uppdaterar numer enbart från iPhone och det gör tydligen att bilderna blir dåliga. Suck. Men det är omöjligt för mig att hitta datortid, med bloggappen kan jag uppdatera medan jag ammar...
Jag valde dessutom den suddiga bilden, så här kommer den igen. Tok-Toya!

Är hunden lydig när man kan ha den lös och den kommer när man ropar?
Är den lydig även om man måste ropa flera gånger? Det tycker inte jag, men tydligen väldigt många man möter... Jag stör mig väldigt mycket på att mina hundar inte alltid vänder på en femöring när de hör sitt namn, men det är ju mitt fel. Jag som inte lyckats tillräckligt bra!

En annan sak jag stör mig på är att hundarna inte går fint vid min sida utan att jag tjatar på dem. Toya är värst, hon försöker alltid fuska, dra iväg lite för långt...

Idag på långprommisen tänkte jag på en sak, lydiga (eller i alla fall halvlydiga) hundar har ett roligare liv än olydiga. Mina hundar får vara lös så mycket det bara går, inte för nära trafik bara. De busar och springer som tokar. En annan gång då man verkligen ser deras glädje är när de får frikommandot "hopp och lek". De går bredvid mig och laddar, när de sedan får frikommando far de bort som små spjut. Ren och skär glädje.
Det är annat än friheten i ett flexikoppel det...

Sen en tredje sak jag stör mig på är att man inte får ha hunden lös, jag stör mig på att det inte finns ett enda vandringstråk i Gävle där hundar får vara fria. Jag stör mig på det och skiter i det. Kopplar upp hundarna när vi får möte, eller går av vägen... Enbart av hänsyn till ev hundrädda individer. Annars hade de fått varit lösa även vid möten, de går ju inte fram till vare sig främmande hundar eller människor.

Tur att det inte är direkt promenadväder, man får inte så många möten så hundarna får springa mycket fritt ändå!

Jag måste vara hög på bebishormoner för jag har aldrig mått så här bra. November är underbart, solen skiner ju varje dag! Arwen blir utbränd...

Jag vet! Det var längesen jag skrev. Antar att jag inte har några läsare kvar. Nu har jag laddat ner blogg-appen så nu kan jag uppdatera från telefonen. Mycket enklare!

Arwen började löpa igår, det var på tiden. Inte svullna hon upp sådär värst långt i förväg heller, så förra gången var nog ett undantag!

Hösten har varit underbar! Är det ens november nu? Den jobbigaste månaden... Av min depression märks ingenting. All glädje jag får av min son gör det omöjligt att må dåligt. Det enda är att jag sover lite dåligt...

Nu när min kropp har läkt är jag ute med hundarna på långpromenad varje dag. November är ju inte alls mörkt utan solen skiner nästan varje dag!